hejzan
När jag gick i 8:an så hade jag en lärare som var liten och asiat. Var inte det som var grejen, utan grejen var att han kunde inte säga L. Han hejade alltid så roligt, tyckte vi pubertala ungdommar. Han sa nämligen "HAJJÅ åtta david!" varje gång han kom in i klassrummet.
Så en klassis till mig funderade på det där och tänkte att "vad säger han när han kommer inte i lärarrummet då..?!". Kunde liksom inte bara spåna i det, utan han var tvungen att fråga. Så nästa lektion bestämde sig min klassis för att fråga(jonas, vem annars!!?).
Alla förväntade sig en "Hajjå ajja jäjare!"
Men han säger långt och utdraget "jag säger: HEJzaaan"
Jag tror nästan jag pinkade på mig. Jag dog. Att han ens svarade på frågan.
Jaja, Han förgyllde iaf många av mina lekitioner på högstadiet vill jag lova! Men denna historia är väl som alla andra, "man måste varit där" för att förstå.
Så de är därför jag skriver hejzan.. (jag menar, allting jag skriver har ju en lång historia bakom sig, så tänk på den nästan gång ni läser)
